coxiq

Det här går inte!
För en stund så känns det okej och sen slutar det med att jag bara bryter ihop, faller bara ihop och ner i gråt, mitt på golvet. Jag blir galen på de här.
Och detta konstanta illamåeendet gör mig vannsinnig, snälla älskling, jag behöver dig! Du måste förstå att utan dig är jag tom, halv.

Känns som jag ärligt talat ska falla ner och dö snart, finns det ingen som helst hjälp att få ifrån någon?
Ska man vara helt ensam under såna här omständigheter?
Är tacksam över att jag har Eva men hon har fullt upp med sina egna bekymmer så jag vill inte belasta henne med mina.
Vilken väg är rätt att gå?
vilket beslut är rätt att ta?
Det är väl iaf i slutändan jag som bestämmer?
Varför är alla emot de?
Tror folk verkligen att jag inte klarar av nånting, jag är fan en kämpe!
Och INGEN kan stoppa mig om jag väljer det jag vill.
Visst, det blir tufft, det blir svårt, men vem har sagt att jag inte klarar av det?

Jag älskar dig så otroligt mycket, du kan aldrig föreställa dig.
Jag måste klara detta för både din och min skull.
Men snälla låt tårarna ta slut nångång, snälla gud, låt detta få ett slut.
Ge mig tillbaka mannen i mitt liv, släpp han fri och låt honom komma hem igen.
Jag ber och jag ber men ingenting händer.

Måste ta tag i dina kläder nu, hjärtat. tvätta lite osv. det måste juh ta tags i så det är väl bara att sätta igång, tårarna får fortsätta rinna, det finns inget jag kan göra ¨åt saken.

Snälla, nån som har nåt råd om hur man överlever när livet känns hopplöst?