En vecka..
Idag är det en vecka sedan du lämnade oss, Mohid.
Idag för en vecka sedan var sista gången vi hörde din röst.
Det känns som en otäck mardröm som jag bara vill vakna upp i från.
Varje kväll när vi lägger oss så tänder vi ett ljus för dig i fönstret, brevid ljuset som varje kväll tänds för mamma.
Du har en plats i våra hjärtan som ingen nånsin kan ta ifrån dig, där lever våra minnen och vår kärlek kvar förevigt.
På måndag ska din begravning hållas, vi ska få säga farväl en sista gång.
Jag har inte varit på en begravning sedan mammas, jag har aldrig kunnat gå, det har gjort för ont.
Men för din skull, bara för din skull så kommer jag att delta..För att hedra dig, min älskade vän ♥
Ingenting blir nånsin sig likt igen, men jag vet att du skulle vilja se oss lyckliga, så vi gör vårat bästa för att inte förlora hoppet för livet, jag vet också att du alltid ville se oss tillsammans, att ingenting ska lyckas skilja mig och Stefan..
Du var så äkta, du var så fin, du ville så väl, du var unik..
Och även om tårarna inte rinner hela tiden längre så betyder det inte att du inte hela tiden finns med oss i våra tankar.. Saknar och älskar dig ♥
Din vackra ögon strålande ödmjukhet & kärlek..
Vänta på oss i ditt vackra paradis, möt oss där när vi är redo att komma till dig †
Kärlek till dig, Mohid.
Du ville alltid se oss le, så denna bild tillägnade vi till dig, bara till dig.
