coxiq

Det finns såna underbara människor i denna värld, som ställer upp och hjälper till när andra behöver det.
Ett exempel på detta är stöd-familjer.
Jag hade själv det som liten, innan mamma gick bort och jag stormtrivdes!
Det handlade inte om att min mamma inte kunde ta hand om mig eller något liknande.
Men alla mammor blir trötta ibland, har mycket omkring sig och kan behöva lite avlastning,
-Jag finner inget fel med detta.



Jag har funderat mycket omkring dessa stödfamiljer jag hade (2 stycken om jag minns korrekt) och hur bra det var,
Mamma fick "vila upp sig" och jag fick byta miljö och hitta på skojjiga saker..
Jag pratade med mamma i telefon varje kväll minns jag,
  Berättade vad jag hade gjort och så sa vi godnatt..
För det går inte att komma ifrån att jag var en äkta mamma-gris :)



Nu när min historia har kommit ut och folk nu vet en del av allt,
Så blir det ju automatiskt så att jag bearbetar allting och börjar att fundera och minnas ännu mer än tidigare.

Senaste dagarna har jag tänkt jättemycket på dom som öppnade sitt hem för mig när jag var liten plutt,
Hur fina människor det faktiskt är som gör en sådan sak för nån annan.
Och även vart dom tog vägen sen?
Jag minns inte.. Jag försöker att minnas men det tar stopp.



Och nu när jag loggade in här en sväng på bloggen så har jag fått en komentar utav en tjej, Jessica,
Vars mamma hade läst artikeln i Aftonbladet och känt igen mig.. Jag blev så glad att tårarna rann.
Hon hade även lämnat mejladress så jag kunde svara henne och även ställa frågor, så kul!
Detta måste vara en av mina stödfamiljer som jag hade innan allt hemskt inträffade och vad är oddsen på att jag ska börja tänka på det nu och vips så får jag denna fina komentar? :)




Jag är helt och håller för stöd-familjer och kan absolut tänka mig att vara det själv, likaså Stefan.
Det är något som vi funderat över och diskuterat om fram och tillbaka ganska länge faktiskt.
Vi får se om det är något som kommer att ske i framtiden men det hoppas jag verkligen!



Hur som helst så ville jag bara skriva av mig lite,
 Och även tacka Jessica och hennes mamma för komentaren..♥

Känner kraftigt att jag inte orkar detta.
Jag orkar inte ha detta i mitt liv igen.
Kan inte låta det ta all min kraft återigen,
Det måste ta stopp, måste vara över.

Jag vill inte ha det i mitt liv,
Jag tog valet för många år sedan,
Jag står fast vid det valet än.
Jag drar ett streck över detta återigen.

Orkar inte gå in i det förflutna igen,
Det tog alldelses för hårt på mig förr,
Alla lögner, alla svek, alla hemska minnen.
Det tar stopp här & nu.

Jag kommer aldrig att glömma,
Det kommer alltid att finnas kvar i mitt minne,
Alla ärren finns alltid kvar både på utsidan & insidan.
Men jag vill få tillbaka min ro som jag skapade,
Den dagen då jag bestämde mig för att gå vidare.

 Det var en svår period i mitt liv,
Det har satt sina spår inom mig.
Jag har fått berätta & förklarat det så många ggr,
För så otroligt många olika människor,
Läkare, psykologer, vänner och familj.


Nu får det räcka.
Jag lever mitt liv med ro idag,
Inget ska få förändra det igen.
Du & jag vet sanningen,
Hur mycket du än försöker vrida & vända på den.
Så vet du egentligen vem som gjorde vad,
Vad som hände och vad som inte hände.
Jag är inte med i detta sjuka spel längre,
Jag checkade ut för länge sen.

Jag lämnar nu detta till det förflutna,
Jag vänder blad en sista gång,
Jag lägger locket på och låser.

Jag lever ett harmoniskt liv nu,
Jag är lycklig och glad.
Det är det som räknas.
Inge mer energi ska av mig stjälas.

Detta är äntligen slutet.

Tycker inte det är rättvist.


Och det sker överallt,
Varje dag,
Det omringar mig.


Det är bara så orättvist..

Ibland önskar jag att jag kunde styra mina känslor & tankar,
Vad lätt livet då skulle vara..

Jag känner mig just nu som en plågad själ.
Det smärtar, det gör ont.
Försöker att tänka på något annat men tankarna har slagits sig till ro i mitt huvud.
Mitt humör kan svänga så fort, det är så tungt.

Jag är inte arg, inte alls sur eller nåt sånt.
Mer som en sorg..
Blir dömd på förhand - Utan att ha en chans att visa vem jag är..
Det tär på mig, jag tappar lusten till allt,
T.om tårarnar är här och tränger sig på.

Varför skulle det bli på detta sätt?
Varför skulle detta drabba oss? - Det har inget med oss att göra egentligen.

Jag önskar att folk ser mig för den jag egentligen är,skapar en egen uppfattning och inte lyssnar på andras..
Speciellt inte på folk som aldrig ens träffat mig, hur mkt kan man då veta om mig?

Du fick veta mer än dom flesta och nu ska den relationen bort.
Jag har öppnat upp mig, du med.. Öppnat både hjärta & själ.
Skönt var det att ha någon som förstod men nu finns det inte kvar.
Känns så otroligt trist och det gör mig uppriktigt sagt riktigt ledsen.


Ville bara få ur med lite av det som tynger mig nu.. Och nu ska jag alltså sova?
Med denna känslan i kroppen?
det får bli en film i sängen.. Jag är trött i kroppen men mitt psyke går på högvarv nu.

Vad kan jag göra åt detta?
Kan jag ens göra nånting alls?
Varför ställer jag frågor jag aldrig komer få svar på?

Så känns det just nu i min värld.


Älsklingen min ligger här brevid, han sover.. ska gosa ner mig nu.
Titta lite film och försöka lura mina tankar.

Godnatt!

Samtliga Bilder är lånade ifrån google.se




Jag har funderat väldigt länge på att sätta lösenord på min blogg.
Som ni kanske minns så har jag även skrivit om det förr också?
Då fick jag starka reaktioner ifrån några läsare som inte alls ville detta,
då dom blev oroliga för att dom inte skulle kunna läsa min blogg längre,
 Men så är absolut inte fallet, dom som vill fortsätta läsa mig blogg får självklart lösenordet :)



Men då lär man också hör av sig till mig och få det utav mig, personligen.
Antingen här på bloggen eller på min mejladress,
 Som jag då självfallet kommer lägga ut åt er :)


Fortsätter att fundera på detta en stund.. :)
Så får vi se hur det blir med detta.
Jag vill absolut inte bli av med mina goa, trogna, SNÄLLA läsare,
Det är absolut inte pga er jag vill göra detta.
Och alla är som sagt välkomna att be om lösenord isåfall.
Detta är bara något jag funderat på under en längre tid..
  
Ta hand om er, sötnosar! ♥
Vi hörs lite senare..

Puss & Kram

Hur kan man gå från att tycka så bra om en annan person från att sedan bli hel "avtrubbad",
utan att personen i fråga gjort någonting för att förtjäna det?

Jag fattar då inte.. Men jag kanske är dum (?)

Ena minuten -"Tack för att du finns" 
I den andra - "Du existerar inte (typ)"


Hmm.. En tanke bara..
Som snurrar lite i mitt huvud.
Inge mer än så.

Ha en supertrevlig Torsdag där ute ♥

Tänker inte slösa min tid, energi eller ork på någonting liknande igen.
Jag har varit ärlig i alla mina ord, jag har folk som kan intyga saker som jag inte ens valt att nämna.
Finns ingen anledning för mig att dra upp detta till ytan igen, sist tog det nästan kol på mig.

Men val har gjorts, inte av mig men jag accepterar det.
Jag respekterar andras känslor..

Det var då, inte nu..


Senare ska det yttligare tatueras lite.. Åkte hem tidigare idag, totalt slut.. *Gäsp*
Nu ska jag vila upp mig & äta lite frön, mysa i soffan med min älskade, Ceros..

Ingen lust att blogga just nu..
Men TACK för att ni är så goa läsare! ♥

Åsa från Amelia :)


Fick ett mejl igår utav chefsredaktören Åsa på Amelia då tydligen Aftonbladet hade hört av sig till henne och frågat efter mina kontaktuppgifter..
Självklart så gav hon inte ut dessa innan hon fick klartecken ifrån mig, vilket uppskattas väldigt mycket!



Hur som helst så svarade jag att dom kunde få min mejl så fick jag veta vad dom hade på hjärtat..
Bara någon minut efter jag svarat så fick jag ett mejl ifrån en kvinna vid namn Karin som läst artikeln i Amelia och verkligen blivit berörd..
Det visade sig att hon skriver för Aftonbladets lördagsbilaga Härligt Hemma (aldrig hört talas om?) och just om liknande livsöden...
Hon ville helt enkelt fråga om jag kunde tänka mig att göra en intervju med dom också..



Ärligt talat så vet jag faktiskt inte vad jag känner inför detta alls, jag har inte några bra erfarenheter utav Aftonbladet & Expressen då detta med min mamma hände..
Även om detta är en helt annan slags tidning..
Jaa, jag vet helt enkelt inte och har inte svarat henne ännu..
Lär ju göra det men vet inte vad jag ska svara..



Vad tipsar ni läsare att jag ska göra? ♥
Behöver verkligen lite tips & råd..



Aja, vi får se hur allt löser sig!

Ikväll blir det Efterlyst & Mys! ♥

..Fattar inte ens varför jag fortsätter att ställa er läsare frågor..

Hejsan allihopa!

Hur står det till med er idag? :)
Själv är det bara bra, utvilad och pigg! Kom precis hem ifrån min goa vän Marika & hennes goa dotter och härliga hund!
Super mysigt hade vi det i soffan och bara pratade om allt mellan himmel och jord, love it!

Nu står det tatuering på schemat, dvs Stefan ska tatuera in en kobra (ormen) på en kille, spännade, skit snygg är den!
Kommer bli riktigt läckert!

Min tattoo som Bejb gjort.. Ska snart göra Nr 2 tillägnad min Mamma ♥ 

Kikade bara in här en snabbis innan jag ska skutta in i duschen och göra mig klar inför sittningen, men hade en speciell sak på hjärtat faktiskt.. :)


Igår så fick jag en jättefin komentar utav en tjej vid namn Cecilia som hade läst artikeln i Amelia och efter det känt att hon bara var tvungen att hitta mig så hon googlade på mitt namn och hittade så min blogg! Smart gjort! :)
Blev iallafall jätteglad över hennes värmande ord så jag satte mig ner och skickade ett långt mejl tillbaka till henne och svarade även på en del frågor som hon hade..
Hon blev jätteglad över att få svar och framförallt för att det var ett så personligt svar hon fick tillbaka,
Sånt tycker jag är Superviktigt!
Att man är personlig och verkligen bjuder på sig själv och visar sitt rätta jag..



Fick ett långt mejl tillbaka på kvällen som fick mig att gråta..Men också att le då hon hade vidarebefogat mig bilder på sig själv och hennes fina hundar & katter som hon har och haft igenom livet!
Jag svarade lite kort på det mejlet igår men ska sätta mig i lugn och ro ikväll och svara helt och hållet.
Man måste ta sig tiden, öppna sitt inre och vara helt fokuserad när man svarar på dessa typ utav mejl, privata mejl.



Cecilia driver också en blogg, kika gärna in där, hon skriver om sitt liv, sin vardag men också hur hon kämpar sig tillbaka efter en rad utav olyckliga händelser.. http://ceciliadarling.bloggplatsen.se/ 


(Jag vet inte hur tusan man länkar? Sådär utan att skriva in hela webadressen.. Hjälp med det,någon?)


Bild från förra året.. Brist på nya bilder just nu.. Måste ordna! haha


Ha det toppen så länge så hörs vi av!


Puss & kram

På sistone så har mina matvanor blivit riktigt hemska!
Och det värsta är nog att jag inte ens tänker på det, jag lägger inte ens märke till det alls.
Sen på kvällen så blir jag helt yr, mår illa, får en hemsk huvudvärk och blir allmänt sur och grinig,
vilket är jätte trist såklart, inte bara för mig, speciellt för Stefan.

Söta Noella, Älskling & Boss har myys i soffan ♥ (bild från helgen)


Han är även på mig varje kväll kring middagstid och tjatar och framför sina synpunkter på min lilla mini portion med mat och jag viftar bara bort det och säger att "jag är inte hungrig!" eller "Jag äter ju?!" 
När jag i själva verket faktiskt äter så förskräkligt lite emot vad jag brukar.
Sen gnäller jag och åmar mig på kvällen och han får ta hand om mig,
vilket förbaskat tålamod karln har! Helt otrolig!♥

Missförstå mig INTE nu, jag har INGEN ätstörning alls,
Jag är INTE missnöjd med min kropp & vill INTE gå ner i vikt osv, absolut INTE!

 Så nu har jag kommit på en stor faktor till det problemet och det är mina solrosfrön som jag knaprar på hela dagarna så jag "lurar" ju magen som då tror att jag ätit eftersom jag tuggar så förbannad, men det är ju inte mycket som kommer ner i magen direkt på en skål solrosfrön.


Nu när jag är medveten om problemet så kan jag ju göra nånting åt det iaf och dt tycker jag är positivt.
Jag kommer slippa ligga och må F*N på kvällen och bli lika glad och sprallig som jag brukar vara.

Kärleken..


Sen har det även varit mycket runt omkring mig just nu så jag tappar fokus på att äta, jag glömmer helt enkelt bort det för jag har så mycket annat att göra, men äta är ju jätte viktigt!

Fy jag skäms över detta inlägg men samtidigt så tror jag detta är såå vanligt och man måste få sig en liten "spark i baken" och inse att problemet finns innan det går för långt..
 
Så alla som känner igen sig i detta, nu kör vi vah?
Nu ser vi till att börja äta ordenligt igen, okej? :)


Jag har iaf nyss slängt i mig en rejäl potion middag :)
Nu är jag trött efter denna härliga dag & vill krypa ner under täcket & mysa.

Sov gott allihopa!
Vi hörs i morgon :)

Kramar

På morgon promenaden med älskade Ceros så gick jag förbi affären här upp och på löpsedeln så ser jag Neela & min syster..
Blev väldigt förvånad.. hehe..

Här är iaf länken om Neela som nu är hemma i tryggheten igen :)
http://gd.se/nyheter/gavle/1.2299075-nu-ar-neela-hemma-igen

Sen ännu en bild från igår.. En sjuk matte med sin älskade fina bästa vovve :)

Vet inte vad jag skulle göra om någon stal dig.. ursch! Skulle inte sova en blund förens du var hemma igen..
MEN ingen ska få chansen att ta dig ifrån mig.. Och rymma, det skulle du aldrig, det vet jag för duu är mammas-pojke ända ut i klorna ;).. Mitt älskade hjärta!



Nu när jag var ute med Nemo (Är hundvakt) så hittade jag även ett par nycklar som någon tappar, förmodligen ett barn.. hmm.. Stod där och visste inte riktigt vad jag skulle göra eller vart jag skulle börja..
Gick till lekparken intill och frågade om någon tappat ett par nycklar, inget napp där.. nehepp..
Vandrade hem med Nemo, in med den sötnosen, bytte vatten och myste lite..

Jordens finaste, sötaste och snällaste Staff! Han har vunnit mitt hjärta han minnsan :)


Sen vidare hem till oss, kommer in och säger,
- Jaha, nu har jag hittat ett par nycklar också.. (Ser ut som ett ?)
Stefan började skratta åt mig, jag förstod inte riktigt varför.. haha..
Sen säger han,
- Ja, det förvånar mig inte ett dugg, du hittar och letar efter allt som andra tappat för att allt ska tillbaka igen till dess ägare.
Jag kunde inte göra annat än att hålla med, väntade på att Ceros skulle äta upp sin middag, sen gick jag upp och lämnade nycklarna på affären och hoppas att dess rätta ägare dyker upp..
Det var ju ändå en hemma-nyckel + en cyckel nyckel.. Mmm.. Vi får hålla tummarna.. detta var även ett par  Barn nycklar, det syndes tydligt.

Det känns nästan lite som om detta faller på mig just nu, nycklar, hundar och alla möjliga saker.. är detta vad jag ska pyssla med kanske? Hjälpa djur och saker att komma hem igen?
Då skulle jag må susenbra! Älskar verkligen vara till hjälp åt andra..
Men nu måste jag verkligen vila om jag ska bli frisk..
Sist jag skrev det så började jag städa för fullt här hemma..

Det sista Bejb sa nu innna han traskade ut med Bossen var:
- Hitta inte på nåt nu medans jag är ute, inte ut och leta hundar och katter nu, som följdes av ett skratt innnan dörren drogs igen..
Han är kul han.. :P

Hihi.. söt han är då! Med sin glass.. Naaaw... Hehe..


Nej nu ska jag verkligen ta det lungt, ska binda fast mig själv i soffan om det är vad som krävs .. haha..

Men jag ska också försöka hinna med att sätta upp bilder på Ceros i sitt nya regn täcke- Vadå urgullig?!

Hej så länge! Trevlig Fredag allihopa!

Jag är mitt i en svacka nu..
Det går upp och ner, ibland från timme till timme, ibland från minut till minut.
Jag undrar när tårarna ska ta slut?
För jag orkar verkligen inte fälla dom längre.

Jag vet inte ens riktigt vad det är som är så fel, så jobbigt och så förbannat obehagligt!
För det är just det, obehag som jag har i min kropp,. djupt in i min själ.
Försöker att minnas hur jag tagit mig upp förr, alla andra gånger.
Men det står helt still, tankarna blir som blanka papper.
Jag hittar inte utvägen, jag hittar inte slutet.

Ensam är jag nu..
På ett sätt är det skönt.
Det är lungt och fridfullt.
Kom precis in med Ceros,
Vi har haft mys på ängen med pipen och massa skutt.
Nu är jag inne igen..
Ska laga mat,
Men jag är inte hungrig så det lockar inte att ställa sig vid spisen.

Samtidigt som jag inte vill vara ensam.
Men jag har hundarna.
Jag tackar gud för dom,
Mina egna änglar.
Men endå så pratar jag inte så mkt när jag väl har sällskap,
Så då kan jag ju lika väl vara ensam, eller?

Tårarna trycker på hela tiden,
Jag kämpar kraftigt emot dom.
Dom ska inte fällas nu.
Eller är det nu dom ska det?
I ensamheten?
Så man slipper alla frågor?
Frågor som jag inte kan besvara.

Samtidigt så är jag såå trött.
Skulle aldrig säga nej till att krypa ner i sängen nu,
Det skulle kännas underbart.
Beskyddande och tryggt.
Täcket över huvudet ,
Likt en struts med huvudet i sanden.
Men ifrån vad?
Jag vet inte vad problemet ligger,
Eller gör jag det?
Långt där inne någonstans?
Jag vet inte..

Håller jag på att tappa mitt förstånd?

Men vart är alla komentarer nu för tiden? ..

Lika trist varje gång man loggar in och det gör också så man nästan tröttar på att blogga då man inte får nåt gensvar länge..

Idag för 16 år sedan var det sista dagen vi spenderade tillsammans.. Jag saknar dig så otroligt mycket.
Jag känner mig så tom, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva..
Jag får helt enkelt samla ihop mina tankar och känslor ang mamma så kanske jag skriver om det, eller så gör jag det inte.. Det återstår att se.

♥ Vackra du, Jag önskar att du var hos mig, älskade mor..♥


Jag tog mig en ordentlig promenad i solskenet med älskade Ceros.
Det var mysigt, samla tankarna lite.. Riktigt varmt ute! Men eftersom jag är sjuk, halsont och feber så lär jag ändå va påklädd, så jag gick runt i tjocktröja och halsduk, haha.. Måste varit en kul syn..

Jaja, nu ska jag diska och plocka lite här hemma..
Träffade en annan granne här idag,
Jätte trevlig tjej :)
Dom har en så gullig liten staff.

Nu ska jag sätta igång lite här hemma,
har lite kvar, tog en liten pause.

Kramar

Jag är så trött just nu, det är hela tiden någonting, är det inte det ena så är de det andra.. Ska det någongång ta slut?

Jag förklarar och förklarar, jag ber och talar om att jag inte orkar höra mer skit osv av någon alls men det är som att prata med väggar.
Låser snart in mig i ett rum, stänger av mobilen och drar täcker över huvdet.. Varför ska det vara så svårt att sluta köra slut på andra människor?

Jag är så hemskt trött.. Dom senaste dagarna har jag somnat på soffan i ren utmattning i skallen och det är inte likt mig. Min kropp blir helt slut för att jag är helt slut i skallen..

Jag har inte ens tid att tänka en sekund på mig för jag ska lyssna och förstå alla andras omkring mig hela tiden, nu får det tamme fan vara nog innnan jag går under!! Är det snällt att lägga allas bekymmer på mina axlar? Som om jag inte hade nog med mig själv.. Snälla nån, jag försöker att stötta och finns där för alla omkring mig men ska det vara på bekostaden till att jag själv tappar fotfästet och går under?
Det är ju verkligen inte rättvist!

Igår skulle jag som sagt kolla på Luftslottet som sprängdes, jag hade väntat i månader och sett fram emot det, jag hann sätta på filmen, lägga huvudet på kudden och sen sov jag.. Då är jag riktigt slutkörd!

Hur får man ett slut på nåt sånt här?? Någon som har ett tips???

 

Jag kom precis in med Ceros efter en härlig, lugn, avslappnade promenad.
Skönt att få samla mina tankar i lugn och ro..
Ceros tyckte också det var mysigt och gick och snosa i snön och stannade ibland till för att rulla och glida fram i snön, så söt!

Nu ligger han och sover så sött, han och Boss har lagt sig i sovrummet.
Ska också lägga mig snart, ska kika på Luftslottet som sprängdes.
Har väntat en evighet på att få se den så det ser jag fram emot.

Ibland undrar jag hur vi människor fungerar.. Hur man kan vara glad och trevlig ena stunden och arg och otrevlig i den andra, som en blixt i från klar himmel. Alla har ju självklart sina bra och dåliga dagar, inget konstigt med det. Men ibland blir det bara för mycket och det sprider sig som ett jävla virus, är en så dåligt humör så blir alla omkring tillslut också det. Väldigt trist.
Jag tycker det är hemskt jobbigt att gå omkring och vara sur , irreterad, ledsen osv.. Ibland kan man ju inte rå för det men man lär ändå lägga band på sig. Även det kan vara svårt ibland men man måste verkligen försöka, annars får man helt enkelt hålla sig för sig själv tills det gått över.

För mig personligen så funkar det nästan varje gång att ta Ceros på en promenad, spelar ingen roll vilket väder det är ute, det är lugnade för mig. Ceros är väldigt lugn i sig och det smittar av sig :) Sen älskar jag ju helt klart hans sällskap, bästa nånsin, min lilla pojke..
Sova är också något som nästan alltid funkar, det brukar kännas så mycket bättre när man vaknar, speciellt när man är ledsen, sårad eller besviken. Jag har inte lugnet att ens försöka sova när jag är arg, jag måste aktivera mig om det ska gå över annars blir det bara värre och värre..

Ibland är det faktiskt också (enligt mig) bättre att ta den tid man behöver att lugna ner sig innan man ens ger sig in i att bearbeta problemet man har för tillfället, det blir så fel om man ska ta upp det när hjärtat slår i 200 och pulsen slår som aldrig förr så det dunkar i hela skallen.. Man tänker ju inte klart alls och det är oftast då man kastar ur sig saker som man egentligen inte alls menar men har man sagt det så har man och ofta är det saker som sårar riktigt ordentligt, speciellt om det är med en närstående man är osams med.

Tycker också att det är superviktigt (iaf för mig) att få min egen tid när jag är på ett sämre humör, att vara mig hack i häl och fortsätta tjata, skrika osv det gör mig ärligt talat riktigt förbannad.. Går jag undan så vill jag vara ifred för att kunna lugna ner mig, om jag sen även ber om att få vara ifred och lugna mina nerver men ändå inte får det, då blixtar det tillslut framför mina ögon och jag vet inte vart jag ska ta vägen, säga eller göra. Otroligt påfrestande. Alla människor behöver sitt egna utrymme..

När jag var yngre så hade jag stooora problem med mitt humör, jag verkligen exploderade och kunde inte tänka klart för en sekund och en gång när jag och min morfar satt och diskuterade just det problemet, eftersom att jag mådde jättedåligt utav det så gav han mig det bästa rådet någon gett mig,
Morfar sa,
- Gå undan, samla dig, varva ner och lugna dina nerver istället för att stå kvar och fortsätta så det i slutändan bara blir kaos. Sen när du är lugn igen så kan du ta itur med problemet.
Gud så rätt han hade, sen den dag (NÄSTAN varje gång) så tänker jag på det han sa och drar mig undan innan det som sagt blir kaos och det är också det enda och bästa sättet för mig att hantera det.
Därav är det såå viktigt för mig att jag blir både respekterad och accepterad när jag väljer att gå undan och lugna mig för att sedan komma tillbaka och lösa det hela. Men när folk inte låter mig göra det så blir jag som ett trängt djur och slår bakut och det är inte bara jobbigt för personen i fråga utan också extremt påfrestande för mig.
När jag skriver "slår bakut" så menar jag självklart inte att jag blir fysisk och våldsam, den tiden i mitt liv är för länge länge sen över, jag är inte längre uttåtagerande på det sättet.

Vet inte riktigt varför jag skriver allt detta just precis nu för jag är inte ett dugg sur eller arg.. Men det kan vara skönt att lätta på hjärtat ibland och få ur sig det som man inte alltid kan eller får chansen till att säga i verkliga livet. Jag tyckte iallafall att det var väldigt skönt att få skriva detta.

Nej nu ska jag gå och borsta tänderna och krypa ner i sängen för jag är riktigt trött,
Det har varit två extremt energitagade dagar för mig.


Vad gör DU för att lugna dina nerver när du är arg. ledsen, sviken osv?

Nattinatt på er..

Har alla komentarer tagit vägen? *Snyft*

Så trist att komma in och inte en enda besökare utav alla som kollar in här har lämnat ett litet spår efter sig.. :(

Eller är det kanske så att inläggen nu för tiden är för tråkiga?

Please tell me..




Kramar