coxiq

- Detta inlägg skriver jag mest för mig själv, jag förstår självklart om ni inte orkar läsa hela detta och det behöver ni inte heller, Jag ville få ur mig detta, jag är så lycklig för det här och ville helt enkelt skriva om det.. -

                                         

När jag var liten och min mamma gick bort så tog morfar mig under sina vingar,
Han fanns där för mig i alla lägen i många många år.
Han tog min pappas plats i mitt liv då han själv inte kunde ta hand om mig.
Jag älskade min morfar mest i hela världen, han var den absolut bästa som fanns för mig!
Och alltid fanns han där, alltid såg han det ingen annan såg och han kämpade för mig.
Han lät mig även bo hos honom och hans sambo vid flera tillfällen, jag älskade det!

Morfar hade även ett torp, ett sommarställe, där har jag spenderat många sommrar, även när mamma levde.
Jag hade massa leksaker och jag njöt utav livet på landet..
Morfar tog sig även an att vara godman för mig, efter avet efter mamma, han ställde upp jämt!
När jag blev äldre så var jag fortfarande med på torpet och en bit därifrån fanns det ett par stall som jag ständigt var i,
Hästarna var mitt liv och morfar brukade komma och hälsa på, titta på och alltid hade han med sig gosaker till hästarna :)
Det fanns 2 hästar, Clark Michigan och Gostjärn , det var mina prinsar.. Gud så jag älskade dessa två grabbar!
Morfar kom och pratade med ägarna och såg till att jag skulle få köpa dom båda om dom skulle säljas/avlivas (Travhästar).

Ju äldre jag blev ju mer strulig blev jag, jag flyttades runt som en boll till olika hem, morfar hade alltid kontakt med mig,
Men när jag började missbruka så svek jag honm så fruktansvärt.. Inte så att jag gjorde honom något personligen,
Men eftersom jag skadade mig själv så skadade och sårade jag honom.. Vi pratade väldigt sällan..
När jag blev ren så ringde jag upp honom och bad om ursäkt, han godtog den och vår kontakt blev bra igen.
Jag tror aldrig den skulle kunnat bli densamma som förr men jag var så glad och tacksam över att han förlät mig.

Mer strul snurrade i mitt liv men han fanns där men sin trygga röst och ärliga ord,
Mycket av vem jag är, det har jag honom att tacka för, så som han har hjälpt mig med allt,
Att kontrollera mitt temprament, att alltid vara ärlig och vara mig själv, det är så mkt, ni anar inte!
Jag såg upp till honom och hans sambo Gun, otroligt mycket! - Jag önskade att jag fick bo där förevigt!
Men det fungerar inte i längden, jag var ung med ton av energi och ett stort trauma inom mig, likaså morfar.

Jag minns så tydligt, han och Gun brukade alltid åka till Kanarieöarna (2ggr/år tror jag) tillsammans och jag var helt förkrossad dom två veckorna.. Grät och grät och ville bara ha min morfar..
Och varje kväll i 2 veckors tid (så länge dom var borta) så ringde han mig därifrån bara för att jag skulle få höra hans röst,
Jag minns att jag grät hela telefonsamtalen varje gång och bara bad honom att komma hem..
Det måste varit tufft för honom att höra, jag var inte så gammal då men han lyssnade, han tröstade och sa,
-  Vi är snart hemma igen, var inte ledsen, min lilla snigel..
För hans lilla snigel, det var precis vad jag var, mitt smeknamn sen jag var jätte liten.

Han brukade berätta vad dom hade gjort under dagen och fråga vad jag hade gjort i skolan osv.
Kommer aldrig glömma varje gång det pep till i telefonen och han sa att vi var snart tvungen att lägga på..
Ack så jag grät.. Så jag saknade och längtade!
Varje kväll ringde han mig, bara för att han visste hur mycket han betydde för mig,
Han älskade nog mig rätt ordentligt med..

Hur som helst.. För ett par år sedan, dagen före nyårsafton så högg det till i min mage,
Kände att nåt var fel, ordentligt fel.
Jag ringde upp morfar och fick det hjärtskärande beskedet - Gun (Gunsan) hade gått bort.. 
Hon hade varit sjuk under en längre tid och vi alla visste att denna dag skulle komma men man kan aldrig vara beredd.

Morfar lät oroande lugn.. För lugn.. I chock, självklart..Dom hade levt ihop i så otroligt många år om och gått igenom så mycket hemskt respektive underbara tider tillsammans och funnits för varandra..
Jag satte mig ner på golvet och trodde att mitt hjärta skulle stanna, jag ville inte tro att det var sant.
Gunsan var ju min plastmormor, eftersom hon levde tillsammans med morfar,
Så var hon självklart en stoooor del utav mitt liv också och jag älskade/älskar henne djupt!
Jag har så otroligt många fina och härliga minnen tillsammans med denna kvinna, lik som morfar så tog hon mig under sina vingar, hon var alltid rättvis, hon hjälpte mig med så otroligt mycket och var en helt underbar kvinna!

Samma kväll sker det som inte fick hända, mitt ex får flipp och slår sönder hela mitt hem med en yxa även min mobil, även jag var grovt misshandlad och polis kom till plats.. Ja, strunt i den historian men den hänger ändå ihop med det jag vill ha sagt med detta inlägg..
Jag var chockad över beskedet jag nyss fått och en timme senare står jag där, sönderslagen och hade precis varit övertydag om att jag skulle dö, med en yxa i skallen.

Jag hade ingen telefon, inga pengar, ingenting.. Jag kunde inte höra av mig till morfar för att höra hur han mådde, hur allt gick.. Jag ville inte berätta vad som hänt heller, han hade nog med sin sorg, ansåg jag.
När jag tillslut fick en mobil utav Stefan så fyllde jag på den och den första personen jag ringde var morfar..
Jag ville förklara vad som hade hänt och varför jag inte kunnat höra av mig.

Ett stort misstag.. Allt blev bara helt fel och han var så arg på mig, jag blev helt förtvivlad och visste inte vad jag skulle ta mig till..
Han ville inte ha med mig att göra, jag hade missat Guns begravning..
Till detta hör även att morfar bor ända uppe i Kramfors så det skulle inte varit det lättaste att ta sig dit om jag nu hade haft möjliget, vilket jag självkart hade velat göra!
Jag hade heller inte fått veta när, var osv begravningen skulle hållas, det gjorde ju inte saken lättare..
Jag försökte förklara för morfar men han ville inte höra..

Jag kände inte igen honom alls, hans hårda och kalla ord högg som sylvassa knivar i mitt hjärta, samtidigt så förstod jag hans sorg, hans smärta och allt detta.. Men det spelade ingen roll vad jag sa i det läget alls..
Han ville inte veta av mig, punkt!

Jag var helt förstörd och kände mig helt värdelös, visste varken ut eller in om nånting längre.
Tänkte på honom varje dag och i början grät jag dagligen.
Tiden gick.. Jag flyttade ihop med Stefan, vi gifte oss..
Jag önskar att han hade velat dela den dagen med mig..
Jag skickade kort, brev osv till morfar, utan svar..

Jag slutade prata om det men inom mig så bar jag omkring på en tung börda,
Jag saknade honom så hemskt!
Rädslan över att någonting skulle hända honom och vi inte skulle vara sams var outhärlig.
Jag kan inte beskriva för er hur detta kändes.. Finns inga ord.

Men nu den 9 februari, då mamma skulle ha fyllt 47 år så tänkte jag,
"Nu får detta vara bra, jag gör ett nytt försök, Jag ger mig inte!"

Med telefonen i en skakande hand så klickade jag in morfars hemnr som jag fortfarande kunde utantill..
Jag var så sjukt nervös! Visste inte alls hur jag skulle bli bemött, om han skulle skälla på mig, slänga på luren så fort han hörde att det var jag eller om det skulle gå bra och vi kunde prata med varandra..

Det gick ett par signaler innan jag hörde att luren lyftes på andra sidan, jag hörde hans röst igen,efter alla dessa år.
Jag skakade i hela kroppen dom första minuterna av samtalet men gud så glad jag är över att jag ringde!
Vi pratade närmare i en timme om allt och ingeting.. Inget bråk, skrik och hårda ord.
Bara ett normalt samtal, några tårar rann ner för kinden.. Han berättade om katterna och grannens hund,
Jag stod med ett leende på läpparna, vi pratade igen och lyckan var och är total!

Jag vill slutligen säga, Jag älskar dig, Morfar! ♥

Puss & Kram
           från
              Lilla Snigeln..


                       


- Våga chansa en extra gång, det kan vara den gången det fungerar och allt känns så mycket bättre -