coxiq

Nu tror säkert dom flesta att detta inlägg handlar om min man men det gör det Inte!
Jag är trött på att jag jag inte får skriva vad jag vill i MIN blogg utan att folk atomatiskt antar att det är ang Stefan.
Så nu gör jag det klart för alla, detta inlägg är inte på nåt sätt till Stefan i huvudtaget!



Vissa ligger en varm och nära hjärtat och en del en bit bort.
När man blir sviken, sårad och förd bakom löjuset utav någon som står än så nära hjärtat som det är möjligt att göra, då gör det minst sagt ONT.
Det smärtar, det svider, det hugger och det är bland det värsta man kan känna.
Jag tänker inte skriva ut några namn alls för det är inte nödvändigt, jag skriver detta för att jag, Zanna, behöver få ventilera mig och jag gör det på bästa sätt igenom text när det gäller såna här saker.

Det senaste året har jag haft en hel del motgångar men jag har alltid trott att vissa personer är dom som alltid funnits där skulle finnas kvar och inte vara dom som faktiskt orsakar smärtan.
Då jag har varit den som alltid i alla lägen stöttad, tröstat, hjälp, gett råd och funnits där för dom.
Jag hade fel, riktigt fel.
Kankse är det så att man inte kan lita på någon annna än sig själv?
Jag vill så gärna tro gott om alla människor, jag förlåter.
Men vissa saker påverkar mig och mitt liv för mycket för att förlåtelse ska kunna läka såren.

Jag är kanske naiv och blåögd som vill tro det bästa om dom i min närhet, dom som beyder, dom som tar upp stora platser i mitt liv och i mitt hjärta.
Är det så att jag ska finnas för dom när dom behöver mig men när jag behöver dom så finns dom inte där?
Då tar lögner, svek och bedrag övertaget.

Ett enkelt "förlåt" är inte alltid tillräckligt.
Jag är abslout inte perfekt, långt ifrån, tror inte att det finns någon människa som är perfekt, det är bara ett påhittat ord som folk strävar efter, enligt mig.
Men att sätta som största knivarna i ryggen på sina närmsta måste väl iallafall vara en av dom västa saker man kan göra?
Jag har många knivar i min rygg just nu som jag inte vet hur jag ska få ut, vet inte ens om dom kommer att kunna få ut nånsin.

Det finns oskrivna "regler" och dom följer dom flesta, men ibland så struntar folk i dom och bara kör på, kör över folk som om dom inte är värd någonting.
För mig är det svårt att förstå hur man kan bete sig på detta sätt efter allt man gått igenom tillsammans.
Så sviken och bedragen jag känner mig nu är det länge sen jag kände mig, sorgen är otroligt stor.
Jag känner mig tom inombords, lurad rakt av.
Utav personer som har betytt så otroligt mycket för mig under extremt många år.
Är det något som för dessa personer inte betydde lika mycket och nu är utsuddat ur deras minne och liv?

Jag är inte ute efter att bråka överhuvudtaget, jag varken vill eller har orken till det.
Det här har tagit för mycket energi på mig redan, det snurrar i mina tankar så gott som hela tiden, jag försöker, med all kraft att slå bort tankarna och hålla mig sysselsatt med annat men dom lyckas ändå komma krypandes tillbaka.
Jag vet inte vart jag har någon nu för tiden, det finns undantag, det finns dom som aldrig svikit mig och jag faktiskt helhjärtat inte tror dom kommer att göra det heller, det är jag väldigt tacksam för.

Nu talar jag inte enbart om vänner utan om något mycket stackare än så..

Det finns dom som gjort mig illa tidigare gång på gång men som jag fortfarande kan känna saknad efter,
Alla härliga stunder , alla fina minnen, alla roligsa skratt.
Men i världen man lever i nu så är det nästan som om man är utbytbar , vilket för mig är väldigt svårt att förstå.
Jag personligen skulle aldrig kunna byta ut en närstående till mig för någon annan och sedan låssas som om ingenting hänt.
Jag hade förstått om jag gjort något fel, betett mig illa men när man bara funnits där, visat sin vänskap och bevisat att man är där för att stanna, stötta, hjälpa så gott man kan.

Det är så mycket som jag skulle vilja skriva men som jag håller för mig själv, det är för privat och jag vet ju inte vilka som faktiskt läser detta.
Det jag kan säga att det finns ett fåtal som jag faktiskt saknar, inte sveken, lögnerna osv.. Men personerna och våra roliga stunder tillsammans.
Sen finns det också dom som svikit och sårat så pass hårt och mycket att jag nu inte ens vill ha med dom att göra längre.

Det är väldigt underligt egentligen, det är tydligen dom man minstanar som hugger kniver, vrider runt, drar ut den igen för att återigen hugga, djupare denna gång.
Jag förstår inte..
Och att dom sedan använder sig utav det som dom vet smärtar mest, hur kan man då  "kasta det i mitt ansikte" och tro att jag tycker det är okej bara för att jag inte är arg?
För arg, det är inte vad jag är.. Men..

Besvikelsen är stor & kraftfull..
Och jag hade hellre varit arg än ledsen, sviken och sårad, tusen ggr om.

*****************************

Idag när jag kom in med Ceros så mötte Stefan mig i dörren med en liten present..
Tyckte det var en mysig gest utav honom och jag blev riktigt glad :)
Var kanske dålig på att visa det pga allt som "plågar" mig nu.
Men jag ska tacka honom ordentligt när han kommer hem från mötet.
Fick iaf en ansiktskräm (välbehövligt)
Tack älskling!

Den är superhärlig och doftar gudomligt..


Boss kände också av mitt måeende och kom för att trösta,
Stefan smet iväg och hämtade kameran..

Tack för din kärlek, Toss ♥


Tänkte visa upp maten jag slängde ihop igår också,
Riktigt gott!
Tog en tallrik idag oxå ;)


Ha en bra dag allihopa!
Nu ska jag mysa ner mig i soffan ett tag..

Mycket kärlek till er som mina nära,
Jag älskar er &är tacksam över att ha er i mitt liv.

Massor utav kramar till alla er äkta underbara människor därute..