coxiq

Nu är vi hemma igen efter att ha begravt vår saknade vän Mohid..
Det var en fin begravning men självklart överfull utav sorg, tårar och hjärtskärande skrik..
Tårarna sprutade på oss då kistan sänktes ner och täcktes över med jord och folk slängde ner sin vackra blommor.
Vi köpte varsinn röd stor vacker ros.
Jag väntade tills familjen fått säga farväl, vissa gjorde det när kistan var öppen och la sina blommor inuti,
dvs hans mor och bröder.. Mitt hjärta nästan stannade när jag såg kistans lock öppnades men vår vän var täckt utav ett vitt lakan.

Det lästes ur koranen och folk grät, vi alla grät.. Det blev plötsligt så verkligt, han är verkligen borta, vår fina vän! :(

När det var min tur att säga mitt sista farväl till Mohid så kunde jag inte prata pga alla tårar,
Jag satt där en stund och tittade ner, fällde mina tårar och kände så många olika känslor.
Jag kysste min röda ros och samtidigt som jag släppte ner rosen så viskade jag,
Jag älskar dig, min vän, nu då och för alltid.

Alla tog hand om varandra, kramade om folk som man inte ens kände, det kändes så självklart.
En tjej i min ålder kom fram till mig och höll mig i sina armar en lång stund, gav mig en näsduk att torka tårarna med (jag hade gett bort min egen) vi pratade om att nu har Mohid fått ro..Han är i sitt paradis. VI grät tillsammans i varandras famn.

Efter själva gravsättningen så hölls det en fin minnesstund på Öster med ljus, fika och mat.
Varesig jag eller Stefan kunde dock äta men vi tog oss lite fika och satt där och pratade minnen vi har tillsammans med Mohid, vilken fin människa han verkligen var.

Det första man möttes utav när man kom in i lokalen var ett så fint foto utav Mohid som satt i en vacker ram och omkring ramen hade dom satt fast vackra blommor, jag stod där en lång stund och bara tittade.. Så fint!

Vila i frid, flyg fritt med dina vingar för du är fri nu, min vän, du är fri ♥


Vi pratade med massor utav folk men det som värmde mest på minnes-stunden var då Stefan gick bort till Mohids mor för att beklaga.. Hon slängde sig omkring hans hals och tackade honom så mycket för att han/vi alltid funnits där för Mohid när han behövde det. Det värmde i mitt hjärta att se..


Jag är så glad att jag fick ta ett sista farväl, det betyder så mycket.
Det var mycket folk hos dig idag, Mohid.
Vi var många som var på plats för att hedra ditt minne.
Du har fångat så många hjärtan.
Jag hoppas att du visste hur älskad du var och fortfarande är.
Hoppas att du såg ner på oss och kände dig lycklig och älskad.

Vi blev kvar på minnes-stunden mycket längre än vi trott, vi var bland dom sista som gick.
Nu kan jag verkligen säga att jag är så trött, både i kropp, själ och sinne.
Men jag kommer inte att sluta tända ljuset för dig som jag gjort varje kväll i fönstert sedan vi fick beskedet.

Tack för att du fanns i våra liv, för att du delade med dig utav dig själv, tack för att du tog emot min kärlek.
Tack för vänskapen, jag lovar dig, den kommer aldrig att dö ut..



Nu tänkte jag bjuda på lite bilder på mig och Stefan, vi knäppte dom dock när vi kom hem, jag hade faktiskt inte en tanke på att ta upp kameran förens vi kom till minnes-stunden och jag såg till vackra foto.

Dagens utfit..(Skumt ljus det vart.. hmmm)


Stefan.. (Han hade INTE keps på sig idag, den åkte på när vi kom hem!)


Sen tog vi även en bild på oss tillsammans..



Så det får vara allt för idag.. Nu är jag såååå mätt efter middagen att jag har ont i magen.. :/
Måste lägga mig på soffan och kika på tv och få lite lugn och ro nu.

Ha det så bra sålänge.

Kramar